hellobaby - au pair i USA

oj. fick lite eld i baken när jag insåg att imorgon var sista dagen för att förlänga mitt år här. nu är det inskickat. det mesta är redan fixat så nu ska vi bara se om jag blir godkänd också (håll tummarna). fyllde i "the end of year survey" också, som ska göras när man gjort sitt år. kan inte fatta att jag har varit här i snart ett år? de första 6 månaderna räknade man dagar, månader, ibland timmar.. hur länge man varit borta och tills man kom hem. sen bara släppte allt. man slutade räkna och livet hemma bleknade allt mer medans livet här tog fart. jag har insett att medans man är här, måste man sätta livet på paus där hemma. visst kan man hålla kontakten med vänner men det går inte att hålla samma nivå på det, det går bara inte. det menas inte att jag inte varje dag tänker på ER där hemma och önskar jag kunde gå runt i Tivoliparken med världens bästa Tilda med världens finaste barn, köpa äggkoppar på Maxi med Petra och få epilepsi-anfall på Cervera, dricka vin med Manilla och snacka skit om allt och alla, skratta med Niklas eller vad som. men allting har sin tid och som min värdmamma alltid säger, det du gör här nu och det liv du lever nu är inte för evigt. och det är jäkligt sant. au pair-livet är en kort period av livet och en upplevelse jag INTE ÅNGRAR en sekund. därför känns det så jäkla skönt att få 6 extra månader och leka på. just nu kan jag inte ens tänka mig och åka hem. aldrig i livet.

men vi ses om en sisådär 7 månader igen kära vänner och kära Sverige. vare sig jag vill eller inte. (jäklar vad lite det egentligen är kvar. bara 7 månader! ååååååååååh.)